Tankar från en backpackande tvåbarnsmamma

Imorse, en dag tidigare än planerat lämnade vi Khao Lak och resortbubblan med siktet inställt på Koh Samui. Våra barn är det bästa resesällskapet man kan tänka sig. Freja somnade direkt på bussen vi klev på vid 10-tiden och Alma kunde inte hålla sig vaken mycket längre då den skumpande bussen vaggade henne till sömns. De vaknade båda två några minuter innan bussen gjorde ett kort stopp. Vi köpte frukt och vatten till färdkost, bussresan var beräknad att ta ca 4 timmar. Väl ombord på bussen somnade Freja med tummen i munnen (!) efter att ha skrattat och gurglat och jollrat ikapp med Alma som pratade non-stop om allt möjligt, bland annat låtsasgrisar utanför fönstret. Hon är verkligen för härlig att lyssna på, och så rolig! Men det är inte bara för att barnen är lätta och glada som de är det perfekta resesällskapet, de charmar även i stort sett varenda människa vi stöter på, vilket innebär att vi som familj möts av leenden och en otrolig vänlighet och hjälpsamhet var vi än kommer. Vi får verkligen uppleva världen från första parkett.

Far och dotter på tuk-tuk-tur

På restaurangen en kväll charmade båda flickorna personalen. Alma eftersom hon börjat prata en del thai och engelska nu. Det i kombination med hennes ljusa lockar och lätta solbränna går hem var som helst. Freja sov i sjalen när vi kom men så fort hon vaknade kom en av personalen (det var en stor familj som hade stället, och deras lille son på 10 månader kröp omkring på golvet. Han hette TeeTee och vann direkt våra hjärtan eftersom han påminde oss om 'vår' lille Tete hemma i byn:) och sa 'I take baby, you eat'. Jamenvisst varsågod! Det var egentligen ingen fråga, hon skulle ha babyn helt enkelt. Men det var ju en så kallad win win situation. Jag fick äta, hon fick gulla och Frejisen fick en massa uppmärksamhet som hon sög i sig och verkade helnöjd med läget. Vi hade beställt massamancurrygryta med ris till Alma som hon glatt mumsade i sig, babykvinnan blev alldeles paff 'She can eat spicy? My son six, he thai, but no eat spicy! Sooo sweet girl'. Alma hittade en kompis som hon började leka med och de fick varsin påse bananer med hem. 

Bananer ja. Här finns gott om dem, och flera olika sorter. Och då menar jag inte som hemma; omogen, mogen och övermogen. Nej här finns små minibananer, tjocka minibananer som smakar som en blandning av ett kiviksäpple och en banan, mellanbananer, bananer..... Förutom bananer är Almas favoriter just nu pistagenötter, rambutan och kokosnöt:)

Alma och kokosnöten :)

Vi är i alla fall framme på Koh Samui nu och bor i ett megaoversize hus eller log house med stor terass, kök, toalett och dusch inne och ute! Alldeles för stort för oss men vi har bokat 4 nätter här för att kunna ge oss ut på jakt efter ett mer långsiktigt boende då vi räknar med att bli kvar här på Samui ett bra tag. Bo, Franze och Alva är också här så dem ska vi möta upp i dagarna. Ska bli riktigt trevligt!

Satt på bussen innan och funderade lite över hur lätt man dras med i den miljön man befinner sig i. Så fort vi satte oss på bussen idag med alla backpackers kände vi oss genast mer hemma och avslappnade. Barnen har aldrig varit gladare och man märker tydligt hur de njuter av att vi är tillsammans allihop utan stress eller måsten. Och så kom det sig att en busstur på närmre 5 timmar över Thailand gick lättare än en busstur på 25 minuter från Oxie till Malmö city. En familj, några ryggsäckar,en påse frukt samt en hel hög med glädje och kärlek är allt som behövs. Jag slogs av tanken att vi hemma blir så itutade vad som gäller för att vara en bra förälder. Allt man ska ge sina barn, i form av materialistiska fenomen men också upplevelser och stimulans. De behöver sina föräldrar och de behöver närhet och kärlek, that's it. Visst har vi haft stunder, och det kommer helt säkert fler, då vi undrat vad vi håller på med och bara velat åka hem igen. Det är svårt att släppa tryggheten därhemma, men för varje dag som går känns det mer och mer rätt.

Lunch på stranden

Lyssnade förresten på Brett Dennens 'Aint no reason' häromdagen när jag gick morgonpromenad på stranden med Freja, och blev enormt inspirerad att ta aktivt del i mitt liv och de vägar jag väljer att gå. Här är en del av texten:

You can spend your whole life workin’ for something
Just to have it taken away.
People walk around pushin back their debts.
Wearing pay checks like necklaces and bracelets,
Talking ‘bout nothing, not thinking ‘bout death,
Every little heartbeat, every little breath.
People walk a tight rope on a razors edge
Carrying their hurt and hatred and weapons.
It could be a bomb or a bullet or a pen
Or a thought or a word or a sentence.

Prison walls still standing tall,
Some things never change at all.
Keep on buildin’ prisons, gonna fill them all,
Keep on buildin’ bombs, gonna drop them all.
Workin' your fingers bare to the bone,
Breakin' ya back, make ya sell your soul,
Like a lung thats filled with coal, suffocating slow
The wind blows wild and I may move,
The politicians lie and I am not fooled.
You don't need no reason or a three piece suit to argue the truth.
The air on my skin and the world under my toes.

Love will come set me free
Love will come set me free, I do believe
Love will come set me free, I know it will....


Dags att krypa till sängs med djungelljuden i bakgrunden...


Kramar!

Sawadee Ka!

Sådär nu kommer det äntligen ett inlägg från Thailand. Resan hit var lång men bra. Overkligt bra till och med. Första etappen till Dubai gick helt smärtfritt, båda barnen tyckte det var inget annat än spännande att flyga. Vi hade trott att Alma skulle ta sig en lur på planet men icke. Så när vi kom fram till hotellet på Dubais flygplats trodde vi att hon skulle stupa direkt. Men åter icke. Hon höll sån låda att vi beställde upp mat på rummet och hade en urmysig familjemidnattsmiddag! Några timmars sömn fick vi också innan det var dags att stiga ombord på nästa plan som skulle ta oss vidare mot Thailand. En liten parantes bara…hur gör burkakvinnorna när de ammar sina barn?? Själv sitter man ju med bopparna till allmän beskådning mer ofta än ibland…

Även nästa tur gick smidigt, och vi fattade liksom inte riktigt att det kunde vara så enkelt att flyga till Thailand med två små barn. Flygvärdinnorna var helt sålda på båda småtjejerna. På flygplatsen blev vi, eller ja mer Alma än vi, anfallna av hela horder av thaikvinnor och män som ville prata med och ta på henne. Almisen tog det hela bra men blev aningen förvirrad. Ganska snabbt fattade hon dock galoppen och la på sitt allra charmigaste leende…

Vi laddade mentalt inför sista flygturen, en dryg timmes flygtur till Phuket, då barnen var ganska trötta och vi allihop kände oss relativt slitna. Men sötaste små barnen somnade båda två sekunder efter att planet lyft, Alma mitt i en Pixisaga. Henne blev vi tvungna att väcka när vi skulle landa men Freja fortsatte att sova.

På Phukets flyplats kom första och sista smällen på resan, i form av en förstörd vagn. Vi släpade med oss den och bagaget till den väntande bilen som sedan körde oss till till hotellet här i Khao Lak. Freja sov som en sten ända tills vi kom fram. I entrén fick vi kall juice och våta, kalla handdukar som Alma blev helt betagen av. Väl på rummet kunde vi inte riktigt förstå att vi äntligen var framme, efter en sådan smärtfri resa. Men oj så tacksamma vi var/är över att ha sådana lätta och glada barn!

Nog om då och mer om nu. Vi har kommit ur jetlaggen och vaknar vid 7.30 för att hinna komma ut innan värmen sätter in. Till frukost äter vi papaya, ananas, minibananer, vattenmelon mm. Förmiddagarna spenderas på stranden. Freja älskar att ligga och titta upp på palmbladen och sover sött i sjalen när vi går strandpromenader. Alma badar och badar i hav och pool och leker i sanden. Det är ganska stora vågor och blir snabbt djupt så det är ingen barnstrand precis men här är fantastiskt fint med klippor och djup djungel i bakgrunden. Hotellet har två jättefina pooler, den ena precis nere vid stranden och den andra inne på området med rutschbana till. Finfint men vi kan trots detta konstatera att det här med att bo på resort inte riktigt är vår grej. Känns mest som om vi är med i dolda kameran eller nån slags platt komedi. Mer än så säger jag inte om det… Det fungerar bra som landningsbana för vår tid här! Nu letar vi lägenhet/hus på Koh Samui då vi vill ha lite mer plats och framförallt eget kök!

Men tillbaka till vardagen som den ser ut just nu; lunch intas på stranden. Oftast blir det fried rice eller noodles med pak (veggies) som tillagas i ett litet skjul. Almas favorit är en kokosmjölksoppa med grönsaker smaksatt med citrongräs, ingefära mm. Familjens stora favorit är kokosnötter som vi först dricker vattnet ur och sedan äter fruktköttet mmmm!

Barnen sover eftermiddagslur ganska sent inne på rummet för att kunna vara uppe lite längre på kvällen då det är svalare. Idag sov Alma 13.30-16.00 och Freja till 17.30!! Morten var under tiden på vuxenutflykt till Bangniang och köpte ny vagn och mobilt bredband till datorn. Jag låg och läste, så härligt att inte ha nåt annat att göra än att slappna av när de små sover!

På kvällarna går vi oftast ut och äter, men om barnen inte är på g köper vi det med oss hem istället. Detta är en av anledningarna till att vi vill ha eget kök, det kan vara ett ganska stort projekt att äta ute med två småttingar… Häromdagen åt vi på stranden på kvällen i solnedgången. Freja låg och myste på en solstol och Alma lekte med några krabbor som personalen fångat åt henne. Pure happiness! Khao Lak banana pancakes, en scooter med div tillbehör gör mumsiga bananpannkakor som vi har avslutat många kvällar med…! Barnen somnar snabbt och samtidigt på kvällarna och sover gott hela nätterna, and so do we.

Och ja, vi har det precis så bra som vi föreställt oss. Eller nej förresten. Vi har det bättre. Vi har redan, under den korta tid vi varit iväg kommit varandra så mycket närmre som familj. Barnen fullkomligt älskar livet här och uppmärksamheten från thailändärna. Alma har hittat thaikompisar och kan redan några thaiord. Och vi känner, efter att de första dagarna mitt i all trötthet och värmeslag ha tvivlat på vårt lilla projekt, att vi gjort helt rätt. Nu, när vi inte har någon fysisk plats att kalla hemma, är det kärleken vi delar som är vårt hem. Och detta är otroligt stort och stärkande.

Kärlek från familjen under kokospalmerna ☺

Ps. Bilder kommer...

Låt äventyret börja!

Måndag kväll. Barnen sover, väskorna är packade. Med allt från chlorella till badkläder och leklera. Vi är med andra ord redo. Speciellt eftersom Morten tidigare idag med min fullmakt i högsta hugg skrev på överlåtelsepapprena för huset. På bordet stod en liten princesstårta med texten "Brf Myrstacken 16". On the Våningen och Villans räkning. Tack tack! Allt gick som smort och vi är nu fria från alla banklån vilket känns oerhört skönt.

Vi har även hunnit med att baka bullar till flygresan (resorna), Alma har slängt Frejas napp i toaletten, katten Anton har bitit mig i bröstvårtan, farfar fick en ingefära/vitlökshot mot förkylningen varpå han får tårar i ögonen och Alma undrar varför han är ledsen.... En helt vanlig dag i detta underbara liv!

För er som inte vet det, så har vi bott hos Sven och Kirsten sedan i torsdags då vi flyttade från huset. Barnen har varit lite trötta och förvirrade av naturliga orsaker men vi har haft det lugnt och skönt och nu är vi såå laddade! Tack till svärfar och Kirsten för lån av hem. Och tack till alla er söta människor som har hjälpt oss med litet och stort de senaste månaderna!!

Vi tar inte med våra telefoner, fixar en med thainr när vi kommit fram. Så ni får leta efter uppdateringar här. Ska försöka att skriva några rader när vi kommit fram och kanske också i Dubai.

Kramar från oss alla!

Be the change you wish to see in the world

Då var året här. 2012. The year of change. För oss allihop. Vi är var och en ansvariga för vårt eget liv och vad vi fyller det med. Världen är i förändring, en individ i taget. Är DU med på resan mot större medvetenhet och högre lycka? Det är vi och vi ser framemot det nya året och allt spännande vi har framför oss och alla nya människor vi kommer möta på vår väg. Samtidigt är tacksamheten stor för de fina och inspirerande människorna vi redan har i våra liv.

Nyårsafton med fina Terje och Vicy

Läste just ett inlägg av Kate Magic, och eftersom jag inte kunde sagt det bättre själv delar jag istället med mig av hennes tankar här och kan inte annat än hålla med om allt hon säger.

"How long have you felt that the world was upside down? When was the moment you realised that nothing was as it should be, that the current consensus reality is flimsy and insubstantial and not derived from any great truths, but sustains itself on deception, dishonour and fear? How hard do you work to try and change that? To heal yourself and your world with positive thought and positive action?

We are all one, it’s no spiritual cliché. To have something in common with those around us is a driving urge which overrides logic and reason. To go against the mainstream and challenge the prevalent worldview is going against one of our most basic human instincts. But at this point in time, the urge to transcend to a new stage of human evolution in order to ensure our survival, is even greater than the urge to merge in with the crowd, in those of us who are ready to embrace it.

When I think about the energy of the times we are in, I have the image of a magnet, with two opposing poles. There is the pole of old paradigm consciousness and the pole of new paradigm consciousness. As the new paradigm gets stronger, it draws more and more people to it. As it draws more people to it, so its magnetism becomes greater.

I often look around in a crowded space, a tube train say, or a shopping centre, and feel like I am on a different planet from everyone else. At first that was a disorientating feeling, a lonely feeling. But now, I look around and I can’t help thinking, wow, my planet is really happening right now. I love my planet, it’s a wonderful, vibrant, exciting, fun place to be. And their planet looks dead. Dull, lifeless, decaying. They are on a dying planet.

I suspect we will experience more heart-breaking tragedies in 2012. Riots, natural disasters, man-made disasters. There will be moments filled with tears and anger and confusion and darkness. But each time, we will come out of these episodes filled with more confidence and certainty that we do have solutions, that change is not only possible it is inevitable, and that the human spirit is an incredible and wonderful force which has a magical way of overturning obstacles and making miracles happen. And by the end of the year, we will know, know for sure, that we are on track and everything really is ok.

For those of us working for change, I anticipate that it will feel as if the world is rushing towards us, rather than always being out of our grasp. For those who are clinging to the old ways, scared to let go, it will feel like the rug has been pulled from their feet and the world has turned upside down. But we know upside down is the right way round, and the rug had to go because really it was a magic carpet.

This time next year, outwardly, I don’t expect the world will look too much different. But inwardly we will be occupying a whole new space, and that is what will propel us out into the galaxies of future possibility." Kate Magic

För övrigt låter jag överskriften tala för sig själv. For now. Istället lägger jag upp ett litet recept på vår favoritdrink just nu.

BeTheChange VinterSmoothie:

1 banan
1 apelsin
en stor näve spenat eller grönkål
1 tsk nässelpulver
2 stänger bladselleri
1 näve persilja
1 bit ingefära
äppeljuice
vatten


Peace to all, Love to all,

Sandra